Veckans Kulturfyra i Kulturbloggen tillägnas starka kvinnor, här kommer mina svar.
1. Vad betyder ordet stark för dig? Vara tydlig och följa sin övertygelse.
2. Vilken är din favorit bland kvinnliga författare eller bland musiker eller konstnärer? Författare, jag är en stor beundrar av Carina Rydberg och hennes skildringar av ondska. Musiker, Patti Smith så klart! Konstnär, Sophie Calle för hennes rotande i offentligt och privat. Måste också nämna min första idol, Lauren Bacall som fick mig i repliken “You know you don’t have to act with me, Steve. You don’t have to say anything, and you don’t have to do anything. Not a thing. Oh, maybe just whistle. You know how to whistle, don’t you, Steve? You just put your lips together and… blow.” Därefter har jag hittat en rad spännande kvinnliga filmkaraktärer, några hittar ni här.
3. Vilken är din favorit bland kvinnliga politiker? Gudrun Schyman.
4. Finns det någon kvinna som inspirerat/inspirerar dig? Tjejlaget Pink Zinic som spelar ”Counter-Strike” professionellt på internationell nivå men trots det inte blir tagna på allvar. Jag beundrar dem för att de inte ger upp.
Ellen von Hallwyl är nu aktuell i utställningen ”Följa sitt hjärta” På Hallwylska museet. I samband med den har man också lagt upp en facebooksida åt henne där man kan följa tankar och funderingar tagna ifrån brev och dagböcker. Ellen är en intressant kvinna som fick betala ett högt pris för att hon bröt mot konventioner. Det kan inte ha varit enkelt förstår man av de små reflektionerna på hennes facbooksidan. Ta bara den här: ”Jag är trött att vara kvinna ty har väl kvinnan lemnat dockstadiet bakom sig så blir hennes lif intet annat än en ständig kamp mot hela samhället såsom kvinna o såsom konstnärinna äfven. Ju mera kvinnan blir sjelfständig o har sin bestämda uppfattning ju ensamare o svårare blir hennes lif”. Eller den här: ”Ja, nog blir det trumpeter som kommer att ropa ut mitt namn över Svea rike. Där kommer Ellen von Hallwyl, den lättsinniga kvinnan, den usla modern, den dåliga makan.”
Läs om hennes liv i Lena Wisaeus bok ”Som berusad av din närhet”.
Fem kilometer norr om Visby ligger Muramaris. Ett sekelskifteshem som trots sitt förfall behållit sin värdighet och attraktionskraft. En riktig pärla för alla gotlandsbesökare. Muramaris var Ellen f. von Hallwyl och Johnny Roosvals sommarhem som stod färdigt 1916. Ett hem som tydligt speglar ”det goda livet” genom Ellen och Johnnys väl genomtänkta planering. Muramaris betyder ”härden vid havet” och i likhet med Axel Munthes San Michele på Capri, ”ett tempel helgat åt solen”, tänkt som ett hem där skillnaderna mellan ute och inne skulle suddas ut. Huvudbyggnaden är en arkitektonisk stilblandning av italiensk renässansvilla och traditionell gotländsk gård, omgiven av en muromgärdad trädgård. Förutom huvudbyggnaden fanns på Roosvals tid en niohåls golfbana med tillhörande klubbhus, tennisbana, båthus, badhus, laxtrappa och kalkstensanlagd promenadväg ner till havet. Dessutom fanns Ellens ateljé, växthus, gästhus och tjänstebostäder till trädgårdsmästare och chaufför. Det mesta finns fortfarande kvar på något sätt, ibland bara som ett förfallet minne, en ledtråd till det förflutna. Eller som i den nybyggda restaurangen där delar av den gamla vedboden och tvättstugan har återanvänts.
Ellen var en skolad konstnär som behärskade stenhuggarkonsten till fullo. Hon ägnade mycket tid åt att fullända Muramaris med sina huggna fristående skulpturer och vattenkastare i trädgården. Invändigt har hon utfört två öppna spisar, varav en helt dominerar bottenvåningens sällskapsrum. Den är huggen i vit gotländsk sandsten och mäter 3 x 2,8 meter. Spisen är rikt utsmyckad med figurer i relief som symboliserar de fyra elementen, människokärleken, lidandet och arbetet. Ellen är dock inte den enda konstnären som lagt sin hand vid Muramaris. Greta Ruuth och Märta Anckarswärd har dekorerat alla husets väggar, en del rum med endast en enkel ornamentikbård medans till exempel spiselrummet har två stiliserade jaktscener, föreställande jaktgudinnan Diana som med sin silverpil fäller en hjort och jagande vinthundar som försöker fånga en stenbock. Anna Petrus har gjort ”Längtan”, en skulptur som står vid trappan till loggian. De tre kvinnorna träffades på Konsthögskolan i Stockholm och hade ryktet om sig vara ”rika borgarflickor” som endast roat sig med måleri i väntan på äktenskap. Ett på den tiden vanligt sätt att se på det kvinnliga konstnärskapet och kanske en av orsakerna till att inte fler av den tidens kvinnliga konstnärer har lyfts fram. Nils von Dardel var en av besökarna till paret Roosval och även den som planlade och ritade trädgården. Han övervakade även trädgårdsmästaren och såg till att allt utfördes efter hans anvisningar. Ellen och Johnny önskade att Muramaris efter deras död skulle förvaltas av Vitterhetsakademin och vara ett hem för både Ellens konst och en kulturvårdare med inriktning på Gotland. Så blev det aldrig och mycket har hunnit förfalla men är trots det en intressant spegling av ett kvinnligt konstnärsliv från den tiden. Idag ägs Muramaris av en privatperson som under sommartid håller öppet för besökare och visar konstutställningar i loggian och i Ellens ateljé.
Just Kids är en mycket fin kärlekshistoria och ett porträtt av två unga konstnärer i New York. Det är också de unga lite tafatta, trevande konstnärerna man ser på omslagsbilden. Året är 1969 och de är uppklädda inför firandet av deras två-årsdag på Conny Island. En plats vid havet där de kändes oskuldsfullt och bekymmersfritt att vara. Där var de lyckliga och kunde ostört vara med varandra så Conny Island blev deras plats.
Det var porrindustrin som gjorde videokasseten till en vara i var mans hand. Det är också porren som har bidragit till Internets snabba utveckling. Och nu är det de egentillverkade porrfilmerna med alla sina distributionskanaler som håller på att ta död på hela den kommersiella porrindustrin. Intressant!
Jag såg slutet av SVT:s litteraturprogram Babel som gick i veckan och där utlovade de att nästa program kommer att handla om enhandslitteratur. Först skrattade jag åt de ”seriösa” ordvalet, det kanske är allmänt vedertaget men jag har inte hört det förut. Förklaringen ”porr med bokstäver” spädde dessutom bara på det löjliga, för om man nu ska prata om sex och begär i litteraturen utifrån upphetsning så tycker jag att man lika gärna kan säga runk- eller onanilitteratur. Funderade också på hur man recenserar upphetsande litteratur!? Syftet är ju att läsarna ska bli upphetsade och då borde man ju hitta meningar som det mest erotiskt upphetsande jag någonsin läst, det började bulta och jag kände att jag blev fuktig mellan benen eller jag blev tvungen att avbryta läsandet för en stund… i recensionerna. Hoppas Babel tar upp den här aspekten för trots att det mesta i dag tycks handla om sex så har jag aldrig stött på en recension som tagit fasta på upphetsningsgraden. Det kanske är dags att plocka in litteraturkritiker som är villiga att avslöja och lämna ut de tankarna för de är knappast så unika att de skiljer sig ifrån många andras. Man får inte heller glömma att storsäljande förlaget Harlequin har gott om böcker med utförliga sexskildringar, förmodligen är de det största förlaget i branschen enhandslitteratur. Så vem vet det är kanske kvinnorna som är de som onanerar flitigast till litteratur.
Det ska bli spännande att se vad Babel kommer att göra! Men med tanke på att författare som Suzanne Brøgger och Henry Miller nämndes har jag inte stora förhoppningar. De har föralldel skrivit erotisklitteratur men kan knappast räkna sig till enhandslitteratur författarna, eller? Jag hade ju gärna sett en representant ifrån Harlequin och Vertigomannen, Carl-Michael Edenborg, de hade varit intressanta gäster i det programmet.
