I dagens Sverige är man Familjen Annorlunda om man har 5 eller flera barn. Det annorlunda är alltså synligt och det går att räkna. Helt obegripligt när det i mina ögon inte är antalet barn som gör en familj annorlunda. För mig handlar snarare Familjen Annorlunda om det som inte syns eller går att klassificeras, kategoriseras eller räknas. Ett bra exempel är familjen Fritzel, den familjen ger själ åt benämningen Familjen Annorlunda.

Carina Rydbergs roman ”Den som vässar vargars tänder” är en roman som också ger själ och liv till Familjen Annorlunda. Det är en psykologisk thriller som handlar om tvillingarna Sonya och Jannis. Sonya är en handlingens kvinna och hon kan utföra fruktansvärda gärningar utan att känna någonting. Denna kraft och styrka har hon fått genom alla de mörka minnen som hon bär med sig som en väl dold hemlighet långt inne i hennes själ. Hennes bror Jannis vet att de två bär på en gemensam hemlighet som måste bevaras och förbli dold, men hans minne är grumlat så han litar helt på Sonya. Denna hemlighet binder deras liv samman för evigt, även om Jannis kan ana att det finns något bortom hemlighetens värld.  

Berättelsen nystas långsamt upp och en händelse långt före tvillingarnas födelse bildar en kedja av ödesbestämda konsekvenser som får både mig och syskon paret att tänka, hade inte det där hänt kanske allting hade varit annorlunda. Men hur skulle det annorlunda ha sett ut när ondskan redan har satt sina klor i själen och det inte finns någon hjälp att få. Allting är ju tillsynes ganska vanligt och normalt och vem skulle kunna ana hemlighetens djup. Denna ödesmättade stämning är plågsam allt som sker måste ske. Tittar man på händelserna i boken som rubriker i en dagstidning så är det faktiskt bara vardagliga händelser som utgör handlingen, det plågsamma är att jag tycker mig känna och förstå de personer som utför dem. Carina Rydbergs personporträtt är grymma och onda men inte obegripliga och det är igenkännandet som är det mest skrämmande. Det är en ständig balansgång mellan sympati och vämjelse, för hur någon så begriplig och mänsklig kan vara så ond och bestialisk.

Det fascinerar mig också att Sonya som så många andra kvinnor i rollen som hämnare går sin väg ensam utan någon bundsförvant eller förtrogen. Hon är inte vacker men är annars precis som bilden av den kvinnliga hämnare, en värnlös ouppnåelig outsider som måste gör sina offer för att nå sitt mål. Sonya har förvisso Jannis som sin förtrogne men han är mer som ett redskap i hennes händer. Hennes karaktär är också den om är intressantast i boken, då hon lyckas med att både vara osynlig som personlighet och samtidigt vara den som styr och bestämmer över livet på de fåtal människor som hon låter komma i sin närhet. Sonya är en blandning mellan de två mördarna Hannibal Lecter och Buffalo Bill i filmen ”När lammen tystnar”. Med samma slags självsäkerhet som Hannibal Lecter har när han leder Clarice Starling in på den väg han vill leder Sonya Jannis dit hon vill. Men hon är också precis som den andre mördaren Buffalo Bill helt utan ego och väldigt sjuk. Hans replik ”You don’t know what pain is!” till sitt offer kunde lika gärna ha varit hennes. 

Läs även ”Natten amnesti”, eller är det ”Månader utan R” som jag menar? Ja, läs Carina Rydberg!