Men hur var det med alliansens inställning till graffiti och gatukonst!? Har jag missuppfattat totalt eller hur kommer det sig att de piffat upp vägskyltarna med alliansens färger. Fräscht och ett gott tecken för ”nya alliansen 2013”…
Inlägg märkta ‘gatukonst’
Maramö i rött
måndag, 25 februari, 2013Kul sajt
lördag, 22 oktober, 2011
Skillnad på sprayburk och pensel
måndag, 8 augusti, 2011
Claudia Walde kommer till Art of the Streets i år. Hon är en internationellt erkänd gatukonstnär som bara målar lagligt men trots det ständigt får stå till svars för sin sprayburk. Det är lätt att glömma bort att mycket av gatukonsten är gjord på uppdrag. Därför blir också nolltolerans mot graffiti märklig då saneringen kan visa sig vara olaglig.
Art of the Streets arrangeras av Riksteatern och de vill genom att bjuda in konstnärer, forskare, författare, debattörer, politiker och journalister lyfta fram gatukonsten. För även om den lever i ett gränslad så är det en världens kanske största deltagarkultur.
Art of the Streets 2011, lör-sön 13-14 augusti, Södra Teatern, Kägelbanan, Stockholm
Post-it lappar och stickat
lördag, 6 november, 2010
Bara i Sverige säljs det ca 400 miljoner Post-it lappar per år. Den finns i tusentals varianter över hela världen och vi betraktar den fyrkantiga lilla lappen lika självklar som en penna på skrivbordet. Lappen verkar också ha blivit populärare bland konstnärer att döma av de här bilderna.
Men när jag ser bilderna tänker jag direkt på Elin Strand Ruin och hennes stickgrupp som har stickat en lägenhet både för hand och med hjälp av stickmaskiner. Jag vet inte riktigt varför men kanske är det för att båda uttrycken finns inom gatukonsten och att både Elin Strand Ruin och Post-it lappkonstnärerna tycks vilja lägga en hinna, ett lager mellan rummet och betraktaren.
Elin Strand Ruins stickprojekt är en stickad kopia av en trea på Oslogatan 8 i Husby och precis allt är stickat, dörrar, fönster, skåp, garderober, toalettstol, badkar, rör, kakelplattor… Lägenheten är dock förminskad till trefjärdedels storlek och ställdes nyligen ut på Husby konsthall.
Undrar när vi i Sverige får se Post-it konst i gaturummet!?
Renate Bauer
fredag, 17 september, 2010
I dag gick jag in på Fredrik Strages blogg för att kolla in hans recension av valaffischklotter. Ett kul inlägg för en som bor i en stad där klotter knappt existerar. Ett fenomen som jag funderat mycket över då jag ser gatukonst och klotter som ett sunt levnadstecken. Därför kom också de bilder av valaffischklotter som Strage visar som något helt nytt för mig. De kanske inte är de mest påhittiga och innovativa klottret men att Alliansens och Nazismens har något gemensamt framgår tydligt i symboler och språk.
Men det som fångade mitt största intresse var ett lite äldre inlägg om Renate Bauer. En kvinna som jag mycket väl känner till och har följt sedan 1990-talet. Hon lever och bor i Stockholm och jag tror att nästan alla Stockholmare också har sett hennes lappar, eller textbilder på stan. De är precis som Strage skriver oerhört tätt skrivna och har sin alldeles egna estetik som är vacker och tilldragande och gör att man stannar upp och tittar. Att försöka förstå vad texterna bokstavligen handlar om är ingen idé men att det handlar om hissnande djup och dalar förstår man.
Ett par gånger har jag stannat upp och pratat med Renate Bauer just för att hennes textbilder gjort så starkt intryck på mig. Hon har de gångerna förmedlat en stark ångest och berättat om spejare under parketten, väckarklockan som dyker upp varje morgon trots att hon förstör och kastat bort den och så vidare. Andra gånger jag stött på henne har det inte ens gått att få kontakt då en svada av ilska okontrollerat runnit ur henne.
Nu visas Renate Bauers gatubilder på Restaurang Riche, Birger Jarlsgatan 4 i Stockholm. Jag känner mig kluven inför den här visningen men hoppas att det kommer att visa sig att den är bra för Renate Bauer. För konstmarknaden har ju sin egen ekonomi och vägar så vem vet vad hennes textbilder är värda i morgon och vem som kommer att tjäna mest på dem. Är man krass och beräknande kan man ju passa på att gå ut och plocka hem en, eller kanske till och med flera äkta Renate Bauer redan nu…
Bananas, filmen som Dole inte vill att vi ska se
tisdag, 14 juli, 2009
Det lilla svenska produktionsbolaget WG Film från Malmö har blivit stämt av det stora multinationella livsmedelsföretaget Dole Food Company för att ha producerat och visat filmen ”Bananas!”, som handlar om bananindustrin i Nicaragua. Filmen belyser bland annat en rättstvist där Dole är inblandat, anklagat för att bolagets kemikalieanvändning skadat arbetare mycket allvarligt skriver Maria Schottenius.
Pengarna talar återigen och det är de som får bestämma vad som är rumsrent och vad som får finnas och visas. En skrämmande trend som vi allt oftare blir drabbade av. För några veckor sedan var det gatumusikanterna som skulle bort, de störde handeln i konsumtionsgalleriorna. Publiken kom av sig, stannade upp och slutade shoppa. En dödssynd för ägarna till shoppingcentren. Detsamma gäller all slags gatukonst, den stör reklampelarnas budskap och ensamrätt i det offentliga rummet. Det som kanske är det mest skrämmande är att kapitalet faktiskt också får bestämma trots att vi lever i en demokrati med yttrandefrihet och allt.
Jag hejar på WG film i rättsprocessen. De måste ha både mod och styrka för att orka hålla stånd emot jätten Dole. Men så är Doles krav också orimliga. De vill att WG Film stänger ner filmens hemsida, att de aldrig mer uttalar sig om Dole och givetvis att filmen aldrig ska visas. Lyckas Dole med sin stämning är det bara att konstatera att det är kapitalet som har tagit över och att de kan tysta och styra världen.
”Bananas!” har smygpremiär den 1 augusti på filmfestivalen i Båstad.
Glöm det här märket, det finns så mycket frukt ifrån andra bolag som man kan köpa.
