Men hur var det med alliansens inställning till graffiti och gatukonst!? Har jag missuppfattat totalt eller hur kommer det sig att de piffat upp vägskyltarna med alliansens färger. Fräscht och ett gott tecken för ”nya alliansen 2013”…
Inlägg märkta ‘graffiti’
Maramö i rött
måndag, 25 februari, 2013Skillnad på sprayburk och pensel
måndag, 8 augusti, 2011
Claudia Walde kommer till Art of the Streets i år. Hon är en internationellt erkänd gatukonstnär som bara målar lagligt men trots det ständigt får stå till svars för sin sprayburk. Det är lätt att glömma bort att mycket av gatukonsten är gjord på uppdrag. Därför blir också nolltolerans mot graffiti märklig då saneringen kan visa sig vara olaglig.
Art of the Streets arrangeras av Riksteatern och de vill genom att bjuda in konstnärer, forskare, författare, debattörer, politiker och journalister lyfta fram gatukonsten. För även om den lever i ett gränslad så är det en världens kanske största deltagarkultur.
Art of the Streets 2011, lör-sön 13-14 augusti, Södra Teatern, Kägelbanan, Stockholm
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vår nya komiker
fredag, 21 januari, 2011
Vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth verkar gilla att trampa runt i klaveret. Ja det börjar bli så ofta att man nästa har vant sig och börjar undra om hon bytt jobb till ståuppkomiker. För visst är veckans uttalande om att kvinnor ska ha runda goa armar och äppelkinder och att journalister ska skriva lättlästa texter så att näringslivstopparna förstår, humor. Och tidigare har det ju varit fler volontärer inom kulturen, graffiti är till sin natur illegalt och så vidare.
Föresten går det över huvudtaget att hitta en kulturminister som så aktivt jobbar för en nedläggning av kulturen som hon!?
Men nu är det ju så att hon inte är ståuppkomiker utan minister och då är det väl snarare gråta man ska göra…
Fast det är svårt eftersom hennes klavertramp är så stora och efter att ha läst Aftonbladets läsa lätt serie riktad till näringslivet är det ännu svårare att inte skratta. Så plocka bort den här människan ifrån sin post och ställ henne på en scen bland de andra stand-up komikerna, där hör hon hemma.
Visit Norrtuna
lördag, 1 januari, 2011
VISIT NORRTUNA står det med feta versaler i himlen ovanför ett bostadsområde på framsidan av Ruben Wättes bok med samma namn. Det är en märklig bild eftersom bostadsområdet skulle kunna vara vilket som helst av alla de som byggdes under miljonprogrammets tid, men av texten att döma inte är det. Norrtuna måste helt enkelt vara något annat och det här andra måste också vara något annat än Rosengård, Rinkeby, Hammarkullen, Vivalla eller Nacksta som några av de mer omskrivna områdena heter. Så vad är då Norrtuna, varför uppmanas jag besöka den platsen eller vad syftar titeln till undrar jag.
I prologen får jag veta att ”Visit Norrtuna” är en historiebok, självbiografi, arkeologisk utgrävning, reseguide, konstprojekt och etnografi. Helt enkelt ett ödmjukt försök att undersöka hur allting blev som det blev. Oj, vad stort tänker jag och sugs sedan direkt in i en spännande läsning där intervjuer, foton, minnen och möten blandas med speglingar från världens alla hörn vilket ger en mångfacetterad bild av Norrtuna. Det är ett synliggörande av fenomen och normer som vi alla kan identifiera oss i. Det finns även en motpol till Norrtuna, ett Södertuna där man lever och förhåller sig till livet på ett annat sätt. Och även om de två förorterna inte är eller har varit i ett blodigt Nord och Syd krig är motsättningarna uppenbara.
Den här är tydliga Nord och Syd speglingen som Wätte gör, ger också boken en central frågeställning även om den aldrig egentligen formuleras eller ställs. Men det är svårt att inte fundera över vilka grupper som är problem i dagens samhälle under läsningen. Är det nynazister, kvinnor i burka, tiggare, brats, gated community innevånare,uteliggare, missbrukare, sekterister, klottrare eller medborgargarden? Och hur är det nu egentligen, är graffiti konst eller är det ett brottsligt klotter? Självklart har både Nord och Syd klara uppfattningar om vad som är problem och bägge sidorna har konstruerat egna sociala regler och förhållningssätt. Det enda gemensamma de har i de strukturer de skapat är att de tagit sig friheten att själva bestämma över sina områden. En frihet som inte har någonting med samhället och dess lagar i övrigt att göra. Egentligen ett ganska märkligt fenomen då vi alla lever i en tid där öppna gränser och globalisering är ledord, en öppenhet och ett gränsöverskridande som på lokalnivå tycks leda till raka motsatsen.
Författare: Ruben Wätte
Titel: Visit Norrtuna
Grafisk design: Martin Ander
Förlag: http://www.rubenwatte.com/
Konstperspektiv: Nummer: 1/2011 Sida: 07
Post-it lappar och stickat
lördag, 6 november, 2010
Bara i Sverige säljs det ca 400 miljoner Post-it lappar per år. Den finns i tusentals varianter över hela världen och vi betraktar den fyrkantiga lilla lappen lika självklar som en penna på skrivbordet. Lappen verkar också ha blivit populärare bland konstnärer att döma av de här bilderna.
Men när jag ser bilderna tänker jag direkt på Elin Strand Ruin och hennes stickgrupp som har stickat en lägenhet både för hand och med hjälp av stickmaskiner. Jag vet inte riktigt varför men kanske är det för att båda uttrycken finns inom gatukonsten och att både Elin Strand Ruin och Post-it lappkonstnärerna tycks vilja lägga en hinna, ett lager mellan rummet och betraktaren.
Elin Strand Ruins stickprojekt är en stickad kopia av en trea på Oslogatan 8 i Husby och precis allt är stickat, dörrar, fönster, skåp, garderober, toalettstol, badkar, rör, kakelplattor… Lägenheten är dock förminskad till trefjärdedels storlek och ställdes nyligen ut på Husby konsthall.
Undrar när vi i Sverige får se Post-it konst i gaturummet!?
Renate Bauer
fredag, 17 september, 2010
I dag gick jag in på Fredrik Strages blogg för att kolla in hans recension av valaffischklotter. Ett kul inlägg för en som bor i en stad där klotter knappt existerar. Ett fenomen som jag funderat mycket över då jag ser gatukonst och klotter som ett sunt levnadstecken. Därför kom också de bilder av valaffischklotter som Strage visar som något helt nytt för mig. De kanske inte är de mest påhittiga och innovativa klottret men att Alliansens och Nazismens har något gemensamt framgår tydligt i symboler och språk.
Men det som fångade mitt största intresse var ett lite äldre inlägg om Renate Bauer. En kvinna som jag mycket väl känner till och har följt sedan 1990-talet. Hon lever och bor i Stockholm och jag tror att nästan alla Stockholmare också har sett hennes lappar, eller textbilder på stan. De är precis som Strage skriver oerhört tätt skrivna och har sin alldeles egna estetik som är vacker och tilldragande och gör att man stannar upp och tittar. Att försöka förstå vad texterna bokstavligen handlar om är ingen idé men att det handlar om hissnande djup och dalar förstår man.
Ett par gånger har jag stannat upp och pratat med Renate Bauer just för att hennes textbilder gjort så starkt intryck på mig. Hon har de gångerna förmedlat en stark ångest och berättat om spejare under parketten, väckarklockan som dyker upp varje morgon trots att hon förstör och kastat bort den och så vidare. Andra gånger jag stött på henne har det inte ens gått att få kontakt då en svada av ilska okontrollerat runnit ur henne.
Nu visas Renate Bauers gatubilder på Restaurang Riche, Birger Jarlsgatan 4 i Stockholm. Jag känner mig kluven inför den här visningen men hoppas att det kommer att visa sig att den är bra för Renate Bauer. För konstmarknaden har ju sin egen ekonomi och vägar så vem vet vad hennes textbilder är värda i morgon och vem som kommer att tjäna mest på dem. Är man krass och beräknande kan man ju passa på att gå ut och plocka hem en, eller kanske till och med flera äkta Renate Bauer redan nu…
Kulturministern talar ut
onsdag, 24 mars, 2010Kulturnyheternas Oskar Anesten träffade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som fick berätta om vad hon åstadkommit under sin tid vid makten. Efter inslaget satt jag och undrade om hon tror att vi tittare är dumma i huvudet för hon lyckades inte säga någonting. En enda nonsens svada där klyschor som värna barn och unga och att kultur måste få ta plats var vad hon lyckades förmedla. Vilken meningslös och intetsägande vision samtidigt som det är en framtidssyn som alla kan skriva under på. Varför är politiker så här platta? Vågar de inte ha en linje, en målsättning ett visionsarbete som också verkligen är en drömbild som går över alla uppnåeliga gränser. Jag tror att man även i politik måste våga gå över gränser och arbeta med visioner som är konkreta formulerade mål. Det kan vara drömbilder som man kanske aldrig riktigt kan nå fram till men en bit på väg kan vara gott nog. Har man inga sådana mål blir allting just så här fegt, platt och intetsägande. Därför tror jag inte heller på de här två partiblocken vi fått i Sverige. För de om något suddar ut varje partis dröm till en enda hopjämkad sörja där alla är överens om absolut ingenting.
I intervjun kommenterar kulturministern också sitt olyckliga uttalande om att Nug:s graffitiverk inte är konst. Det var en ögonblicklig reaktion som hade sin grund i grund i att jag kan rätt mycket om graffiti förklarar hon. Det är hon inte ensam om, vi är många som kan rätt mycket om graffiti och som också gör en helt annan bedömning.
Rondellhundar och schablonspindlar
söndag, 5 juli, 2009
Hur ser dagens folkkonst ut? Frågan aktualiserades inför det åttonde folkkonstsymposiet i Jönköping hösten 2007. En spännande fråga som deltagande etnologer, historiker med flera, försöker svara på i boken ”Rondellhundar och schablonspindlar”.
Något entydigt svar får man inte utan varje författare presenterar sin syn. Men att kreativiteten i det offentliga rummet blomstrar som aldrig förr och att den inte kommer att dö är en gemensam tråd. Det offentliga rummet tillhör alla men det är inte OK att göra vad man vill där. Vad som uppfattas som tillåtet att göra eller inte är en gråzon som tycks vara styrd av egna folkliga lagar. Graffitin har till exempel aldrig lyckats bli riktigt accepterad medan rondellhundarna godkändes direkt. Oavsett uttryckssätt så bottnar detta kreativa behov enligt etnologerna i att visa kulturell tillhörighet. En djupt rotad mänsklig egenskap som ger trygghet och samhörighet. Så långt är jag med, men kan man verkligen kalla allting för folkkonst bara för behovet av att visa kulturell tillhörighet sett likadant ut genom tiderna? Hantverkstraditionen spelar också en viktig roll i folkkonsten och visst är det lätt att hitta paralleller där i dagens uttryck. Titta bara på stickgraffiti eller pinstriping som de senaste åren smyckat våra städer och motorfordon. De uttryckssätten kan tydligt visa att de har både traditionen och hantverket med sig. Trots de här gemensamma nämnarna har jag svårt att se gatukonst som folkkonst. Motsättningen ligger kanske i vad som faktiskt uppfattas som rumsrenhet och att begreppet konst inrymmer mer än tradition och hantverk. För även om subkulturella yttringar passar in i en etnologisk förklaringsmodell, så har stora delar av gatukonsten inte den självklara folkliga förankring som folkkonsten har. Sen kan kreativiteten blomstra ute i samhället som aldrig förr och man kan kalla den laglös emellanåt. Men rumsren blir den inte bara för att man kallar den folkkonst.
Titel: Rondellhundar och schablonspindlar – folkkonsten i tiden
Redaktör: Eva Londos
Förlag: Carlssons Bokförlag