Vi mår bra av jämlikhet och kollektivt ansvar, de som inte redan viste det kan låta sig övertygas av den senaste forskningen som bevisat att så är det. Trots det så är föräldraskap det samma som att mamman måste ta sitt ansvar och vara med barnet. Men inte ens de räcker hon måste avstå från arbete även om hon kan ha barnet i närheten medans hon jobbar. Två kvinnor som verkligen fått bära huvud för det här föråldrade synsättet är Charlotte Perrelli som ammade i pauserna när hon ledde Melodifestivalen. Vilket hon fick kritik för och gav rubriker som ”Brösten växte i direktsändning”. Sen dess får var och varannan kvinna som väljer att amma och jobba publikt stå ut med att få höra att de gör en ”Perrelli”.
Den andra kvinnan är Birgitta Ohlsson som inte ser sin graviditet och sitt kommande barn som ett hinder i sitt arbete. Reaktionerna kom blixtsnabbt. Att arbeta som EU-minister och ha en liten är inte förenligt. Det spelar ingen roll att pappa, släkt och vänner finns till för barnet, det är ju bara en mamma som klarar av det där med barn. Jag kan inte förlika mig med tanken på att det skulle finnas en biologisk instinkt eller liknande som gör kvinnor till bättre föräldrar. Den tanken bottnar väl i idén om människans överlägsenhet som ju ligger till grund för rasbiologin. Tror inte jag behöver säga något mer… Jag är helt övertygad om att ett barn redan från födseln kan få mat, värme och kärlek av vem som helst som vill ge den det. Överklassens ammor under renässansen lyckades ju med det så varför skulle inte en pappa år 2010 kunna göra samma sak.
