Noomi Rapace om Lisbeth Salander
”Folk gillar sagor, hon är ju ett slags sagohjältinna. Och det är befriande med någon som aldrig gråter, aldrig talar om sig själv och inte för en sekund tycker synd om sig själv. Som aldrig är sentimental. För vi lever i en värld som på olika sätt är så genomkladdig av snyfthistorier, folk ”bryter ihop” under ”Let’s dance”-tävlingarna Lisbeth vågar. Hon säger ett stort ”fuck you!” till överheten. Hon sitter i ett förhörsrum och håller käften. Hon har en extremt stark viljestyrka och det blir en skön och viktig kontrast mot allt som är tvärtom i dag.”
Lady Gaga
”Jag ser det som att jag ger underhållningsbranschen första hjälpen för tillfället och jag tänker fortsätta ge mun mot mun tills den kräks och vaknar till liv.”
Nu är det klart, det blir Daniel Craig som kommet att spela huvudpersonen Mikael Blomkvist i Hollywood-versionen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”. Den brittiske skådespelaren ska även ha skrivit på för de två uppföljarna i succétrilogin. Vem som ska gestalta Lisbeth Salander är däremot inte klart ännu. Det är konstigt tycker jag och det verkar som att man i USA lägger större vikt vid Mikael Blomkvists roll än vid Lisbeth Salanders, det är precis som att det är han som är den främsta karaktären…
Den amerikanska versionen av ”Män som hatar kvinnor” regisseras av David Fincher.
För ett par dagar sedan hörde jag Maria Montazamis röst i Max reklam, Hot American och den fick mig att vakna till direkt. Vilken naturbegåvning, eller så har reklammanusskribenterna fattat vilken guldgruva hennes sätt att uttrycka sig är. Smaka på den här bara: “Utan Frisco-bröd känns burgaren naken… exposed… rädd…” Helt underbar, ja den 30 sekunder långa reklamsnutten fångar hela Maria Montazami och att hon älskar det hon gör reklam för går inte heller att ta minste på. Bra på alla sätt och vis alltså. Jag tror att Maria Montazami nu kommer att kliva in i de svenska hjärtana för gott, det är ju så svårt att inte gilla henne. Publikens kärlek på GayGalan i går visar också det då taket nästa lyfte då hon gjorde sin entré till stående ovationer. Hon fick också priset ”Årets vi-älskar-dig”… samt ta emot priset för årets bästa tv-program, Svenska Hollywoodfruar. Kul tycker jag. I en intervju för Aftonbladet strålar och ler hon hela tiden och avslutar med att säga ”Nu ska jag gå till bordet och sätta på lite” och då var det läppstift hon syftade på, tro inget annat…
Ur den nu berömda röda Louis Vuittonväskan drog Mona Sahlin upp priset för Årets hetero, Noomi Rapace. Grattis Noomi Rapace, men varför? Kan man läsa motiveringarna någonstans? Bra att Mona Sahlin står för sin väska och gör en grej av väskdebatten, för har ni tänkt på att dyra kapitalvaror som män skaffar sig räknas som investeringar medans kvinnors räknas som lyxig konsumtion…
Filmen ”Män som hatar kvinnor” tog hem tre Guldbaggar vilket knappast var förvånande jag hade snarare väntat mig fler. Kategorierna den knep var ”Sveriges bästa film 2009”, ”Biopublikens pris” och Noomi Rapace erövrade Guldbaggen för ”Bästa kvinnliga huvudroll”. Att ”Män som hatar kvinnor” skulle ta hem både bästa film och biopublikens pris var så förutsägbart så det var inte ens spännande att se galan. För självklart vinner den film som under året haft störst publik, alltså haft den största och starkaste finansieringen och marknadsföringen. Därför var det skönt att läsa Noomi Rapaces kommentar om filmen: ”Jag kommer aldrig att kunna tycka att det är en extremt bra film. Den är rätt tunn, det måste man vara ärlig och säga.” Jag håller med henne och då är ändå ”Män som hatar kvinnor” den vassaste av de tre filmerna i milleniumtrilogin. De andra två är ju ingenting annat än klassiska svenska polisfilmer med allt vad de innebär. Nu låter jag väldigt negativ och det är jag väl också men när jag såg filmerna i ett svep så fanns det också en hel del som jag gillade. Lisbeth Salanders och Michael Blomqvists ordlösa konversation till exempel. Så visst lät jag mig underhållas, men bara för det så kan jag inte påstå att jag tycker att det är Sveriges bästa film 2009.
De här fick Baggar: Anki Lidén – Bästa kvinnliga biroll
Guldbaggen för bästa kvinnliga biroll går till Anki Lidén för rollen som mormor Ingrid i ”I taket lyser stjärnorna”.
Kjell Bergqvist – Bästa manliga biroll
Guldbaggen för bästa manliga biroll går till Kjell Bergqvist för rollen som Jonny i ”Bröllopsfotografen”.
Maggie Widstrand – Gullspira
Specialpriset Gullspira tilldelas rollbesättaren Maggie Widstrand för enastående insatser för barnfilmen.
”Ebbe – the Movie”- Bästa dokumentärfilm
Guldbaggen för bästa dokumentärfilm går till ”Ebbe – the Movie” av Karin af Klintberg och Jane Magnusson.
Waldemar Bergendahl – Hedersguldbaggen
Hedersguldbaggen går till filmproducenten Waldemar Bergendahl
Ulf Malmros – Bästa manuskript
Guldbaggen för bästa manuskript går till Ulf Malmros för manuset till ”Bröllopsfotografen”.
Lisa Siwe – Bästa regi
Guldbaggen för bästa regi har tilldelats Lisa Siwe för ”I taket lyser stjärnorna”.
Claes Ljungmark – Bästa manliga huvudroll
Guldbaggen för bästa manliga huvudroll går till Claes Ljungmark för rollen som Sven-Erik i ”Det enda rationella”.
Noomi Rapace – Bästa kvinnliga huvudroll
Guldbaggen för bästa kvinnliga huvudroll går till Noomi Rapace för rollen som Lisbeth Salander i ”Män som hatar kvinnor”.
Hoyte van Hoytema – Bästa foto
Guldbaggen för bästa foto går till Hoyte van Hoytema för fotot i ”Flickan”.
Guldbagge för särskilda insatser
Isak Gjertsen, animatör, för filmen ”Metropia”
Malte Forsell, line producer, för filmen ”Mammut”
Johan Söderberg, kompositör och klippare, för ”Videocracy”
”Skrapsår” – Bästa kortfilm
Guldbaggen för bästa kortfilm går till ”Skrapsår” av Gabriela Pichler.
”Det vita bandet” – Bästa utländska film
Guldbaggen för bästa utländska film går till Michael Hanekes ”Det vita bandet”.
Biopublikens pris
Biopublikens pris har tilldelats ”Män som hatar kvinnor”.
Män som hatar kvinnor – Bästa film
Guldbaggen för bästa film går till ”Män som hatar kvinnor.”
Jag kan inte låta bli att reta mig på Guldbagge priset ”Biopublikens pris” eftersom det är ett pris som är självskrivet årets största publika film. Alltså den film som filmbolagen satsat mest på och som följdriktigt visats på stora biografer i många städer. Andra filmer som kanske inte ens har nått ut till alla städer har inte en chans eftersom få helt enkelt haft möjlighet att se dem. I år kommer självklart ”Män som hatar kvinnor” att ta hem ”Biopublikens pris”, den kan möjligtvis bli utkonkurrerad av någon av de andra filmerna i Milleniumtrilogin. Det skulle inte förvåna mig om det blir alla tre filmer i Milleniumtrilogin som kommer att vara de nominerade i den här kategorin. Därför tycker jag att man ska se de här Guldbaggarna som skadedjur och utrota dem med hjälp av Anticimex. Eller helt tänka om och hitta andra vägar att visa film på. Film må vara bäst på bio men så länge mindre och smalare filmer räknas som olönsamma för biograferna är kanske inte biograferna det bästa för filmen.
Biopublikens pris
Biopubliken har fortfarande chans att bestämma vilken som är årets bästa svenska film. Omröstningen på www.biopublikenspris.se är i full gång där alla svenska långfilmer som visats på biograf kan nomineras fram till den 15 januari kl. 20.00. De tre filmer som fått flest röster går vidare till finalen under den direktsända Guldbaggegalan den 25 januari och avgörs genom telefonomröstning.
På Svenska Filminstitutets sajt hittar man samtliga Guldbaggenomineringar. Det är en intressant lista då den tydligt speglar att Guldbagge priset är ett bransch pris och inte ett kritikerpris. Det är väl bara i de mer ekonomiskt olönsamma kategorierna kort- och dokumentärfilm som man kan se att urvalet är ett annat. Därför är de klasserna också de intressantaste. La också märke till att det är Folkets Bio som står för distributionen av samtliga filmer som nominerats i kategorierna Bästa dokumentärfilm och Bästa utländska film. Det säger också en del… Jag tycker även att det är roligt när man basunerar ut att i år är det kvinnornas år eftersom rekordmånga kvinnor är nominerade i de olika kategorierna. Men tittar man närmare är det ett rekord som bara kommer upp i ett jämliktförhållande till männen, då 14 av de sammanlagt 30 nomineringarna är kvinnor. ”Härligt” när jämlikhet lyfts fram som ett uppseendeväckande rekord! :)
Måndag 25 januari sänder SVT direkt från Guldbaggegalan och Cirkus i Stockholm. Johan Glans kommer att för andra året leda den. (Läs mer…)
Noomi Rapace om Lisbeth Salander ”Folk gillar sagor, hon är ju ett slags sagohjältinna. Och det är befriande med någon som aldrig gråter, aldrig talar om sig själv och inte för en sekund tycker synd om sig själv. Som aldrig är sentimental. För vi lever i en värld som på olika sätt är så genomkladdig av snyfthistorier, folk ”bryter ihop” under ”Let’s dance”-tävlingarna Lisbeth vågar. Hon säger ett stort ”fuck you!” till överheten. Hon sitter i ett förhörsrum och håller käften. Hon har en extremt stark viljestyrka och det blir en skön och viktig kontrast mot allt som är tvärtom i dag.”
Lady Gaga
”Jag ser det som att jag ger underhållningsbranschen första hjälpen för tillfället och jag tänker fortsätta ge mun mot mun tills den kräks och vaknar till liv.”
Jag kände redan när Daniel Alfredson fick uppdraget att regissera ”Flickan som lekte med elden” en viss oro. Han har ju inte lyckats imponera på mig tidigare utan har snarare känts som en schablonernas och klyschornas regissör. Att han också fick en snål budget och snabbt fick tänk om från tv-format till film spädde dessutom på min oro. Och vad händer! Filmen får minst sagt ett ljumt bemötande av kritikerna. Fredrik Strage i DN som jag litar på skriver: ”Flickan som lekte med elden” känns till stora delar som en vanlig svennethriller, en sådan som du inte gillar men inte heller orkar stänga av när den visas i tv en söndagskväll.”…” Visuellt känns det mer som en reklamfilm för Stieg Larsson-stadsvandringar än som en thriller. Mörkret och ondskan, som var ständigt närvarande i den första filmen, dränks i ett lattesörplande gemyt.” Hynek Pallas, SVD: ”Liksom i andra svenska genrefilmer beter sig skådespelarna som om de drog in extrapengar på fikarasten. Det är trist att behöva vrida sig i skam när någon som Lena Endre öppnar munnen. Värst är den konstanta mattan av förprogrammerad stämningsmusik – ömsom romantisk, ömsom dramatisk. I en ödesmättad scen tycker jag mig faktiskt höra syntetiskt dånande kyrkklockor. Det hör hemma i en billig tysk tv-serie, inte i en biosalong.” Miranda Sigander, Expressen: Även om den tar sig i slutet känns det mer som en lagom söndags-Beck än en dramatisk storfilm. Aftonbladets Jens Peterson gillar däremot filmen och kallar den en fullträff, se där! Vad alla kritiker är ense om är i alla fall att Noomi Rapace gör en storartad skådespelarinsats. Hon ”ser så hård ut att man till och med köper att en liten emotös gör slarvsylta av jättekarlar. Men inte ens hennes karisma, eller en generös dos flaterotik, kan rädda en så klichédrypande film.”
Varför blir det så här? Vågar vi i Sverige inte satsa på ett filmberättande som inte är mallat och schabloniserat? Vi har ju duktiga filmberättare som Mikael Marcimain tillexempel.
Filmen Daisy Diamond är en plågsam orgie i förnedring och självförnekelse. Det hjälper inte att regissören Simon Staho ständigt refererar till Ingmar Bergmans film Persona. Det fungerar inte för mig, trots att jag förstår intentionen med att försöka göra en metafilm till Persona.
Både Daisy Diamond och Persona har den ensamma skådespelerskan och hennes pusslande med krav från karriär, yrkesliv, familj och modersroll som tema. Men där slutar också alla likheter, trots att Anna som spelas av Noomi Rapace visas i bild på exakt samma sätt som Liv Ullman i Persona och dessutom har samma monolog. Det som blir kvar känns som ett patetiskt och misslyckat försök att föra Bergmans samtal om kvinnans svåra pussel med alla sina roller i livet in i dagens ljus. För Bergmans skildring av aktrisen Elisabeth är en skildring av en hel människa med inre konflikter uppkomna av yttre krav. Medans Stahos skildring av skådespelerskan Anna visar ett yttre kaos och där Anna har stängt av all kontakt med sitt inre. Men hur illa jag än tycker om filmen Daisy Diamond så måste jag ställa mig frågan, tänk om Simon Staho har rätt! Tänk om vi står vi inför den hemska sanningen att dagens kvinnor är helt avtrubbade och förblindade av en glittrig yta. De gör vad som helst, de har stänkt av kontakten med sitt inre, de är bara en kropp en maskin. Jag kan ana att han har en poäng men vi är inte där, än.
Jag tycker allt i den här filmen är jobbigt. Annas baby som skriker konstant under första delen av filmen är jobbig, Annas vuxensnack med babyn är jobbigt, människors utnyttjande av Anna är jobbigt…
Men vem har sagt att film ska vara njutning?
Film: Daisy Diamond Längd: 95 minuter Genre: Drama Regi: Simon Staho Bolag: Noble Entertainment
Det är klart att Frankrike med sin tradition som modets trendsättarland plockar upp Stieg Larssons Millennium karaktärs tuffa klädstil.
Tidskriften Libération ägnar hela 6 sidor åt Noomi Rapace och 8 sidor till ett modereportage i Lisbeth Salanders anda. Modellerna har tatueringar, smycken, linnen, motorcykeljacka, tajta smala jeans, breda bälten och grova kängor. Ibland förs tankarna till ett sadomasochistiskt mode vilket känns konstigt. Lisbeth Salanders sexliv kan ju tyckas ha vida gränser men att hon skulle njuta av SM är för mig helt otänkbart.
